Då vart det dags!

Det var allt ett tag sedan jag skrev sist. Inte haft någon lust alls, men vipps, så infann den sig igen så nu blir det till att skriva. Det har varit en stressig vecka. Jag avslutade precis min sommarkurs i operational management och gjorde mitt sista prov idag. Jag har fått A på båda proven i kursen men har en inlämning som inte blivit rättad än, så slutliga betyget får vänta ett tag. HEMSKT! Jag vill veta nu.

Förutom pluggandet så har brorsan flyttat till sin nya fräsiga lägenhet. Så det har blivit mycket slit och släp, möbelkollande och flängande, utöver allt pluggande. Så helgen kommer nu som riktig räddning den här veckan. Det blir nog ytterligare lite mer kånkeri och möbelshopping även de här dagarna, men eftersom inget annat behöver göras så kan man ju passa på att njuta lite av det.

Fredagen avslutades med lite skypande, på andra sidan skärmen satt min älskade andra hälft. Som jag saknar honom!! Fick reda på att våran julstjärna har fått sin trejde omgång med knoppar och att det fortfarande spökar lite lätt i våran lägenhet. Trevligt trevligt! Man kan inte hjälpa att längta tillbaka lite, även om jag inte vill lämna familjen igen för allt i världen. Det är inte lätt det här, inte lätt alls.

Men jag har inte packat upp än. Har spenderat hela den här fredagen i sängen, mer eller mindre, för att vila upp mig lite. Det sämsta man kan göra med tanke på att jag måste bli av med USA-tiden och komma in i den svenska dygnsrytmen. Så nu måste jag verkligen försöka somna igen.

Ett underbart mottagande fick jag flygplatsen när jag kom. Till och med farmor hade tagit sig ut till Landvetter för en puss och kram. Men gladast av allla var nog lilla Cappi. Han såg mig med en gång och började tjuta sådär gulligt som bara han kan göra och pussade mig i hela ansiktet. Den lilla hunden har verkligen stulit hela mitt hjärta, han betyder så enormt mycket för hela våran familj! Kan inte förstå att han redan är tio år gammal och varje gång han möter mig på flygplatsen så är han ett halvår äldre. Det känns så förfärligt att förlora så mycket tid tillsammans med honom. Mamma hade med sig blommor och Christian och Sandra hade köpt Disney-Cider som vi drack i medtagna champagneglas ute på parkeringen. Haha, jag älskar min super töntiga familj! Senare under dagen kom söta lilla Natta och kramade välkommen hem också. Så underbart att få se henne igen.

Imorgon ska jag ut och låta hela Göteborg välkomna mig hem. Staden har tydligen arrangerat ett lopp som skall hållas i min ära så jag måste ju visa min uppskattning och heja på mina undersåtar som ska springa. Bland dem finner vi Sandra, så hon kommer få lite speciell uppvaktning imon. Om sanningen ska fram så känner jag mig lite sugen på att springa själv. Trodde aldrig jag skulle säga det men det hade varit roligt att få utmana sig lite och dra igång min svenska sommar med en riktig utmaning. Så vi får se, kanske drar jag på mig löpardojjorna imon. Det enda som tar emot är att det är asfalt, för asfalt betyder knäont. Jag kommer fortfarande ihåg hur ont jag hade i mina knän efter dom andra gångerna jag sprang, och då var jag vältränad. Tänk då nu när jag är så långt ifrån fit som man kan komma. Men jag ska ta mig en natts funderare på det. Dethade varit en kul grej!

Nu väntar sängen, min underbara säng, i mitt underbara rum, i en underbar stad i ett underbart land. Jag är lycklig, så enormt lycklig!!

Åååååhhh vad bra det känns nu. Vad gott jag mår! Varför var jag ens orolig. Redovisningen gick hur bra som helst, och det verkar som om jag åker hem med ytterligare en 4.0 termin bakom mig. Livet känns så sköööönt just nu och ikväll skall vi ut på lite tjejmiddag och ha det mysigt! Funderar starkt på om jag ska ta på mig löpardojjorna och ta mig en runda, men jag känner mig fruktansvärt lat just nu för det är så varmt. Tro det eller ej men termometern mäter 26 grader hott, och det är inte ens sol ute. Jag dör lite och fläkten snurrar för fullt. Måste sätta mig och titta på lite smal-bilder och pumpa upp motivationen lite!!

Jag är ju ensam här nu, på både gott och ont. Allting är förståss våldigt tyst, men å andra sidan har jag väldigt mycket tid över till att titta på film. VILKEN FILM JAG VILL!!! Så för kanske femte gången den här månaden ska jag kolla på Arthur, bara för att den är sååå fruktansvärt söt och rolig. Sen ska jag naturligtvis kolla på Sex and the City. Inte bara för att den är kul och man mår bra av att se den. Men också för att det var en av de sista filmerna jag kollade på tillsammans med min mamma och pappa innnan jag åkte hit till USA förra sommaren. Oj, vad vi skrattade åt Samantha.

Sen så har vi ju sådana där klockrena filmer som Sagan om Ringen och Harry Potter. MEN, på listan står också Djävulen Bär Prada, The Pursuit of Happyness, It`s complicated och 27 Dresses.

Och på tal om filmer, de Här filmerna är nya och värda att se.
- The Vow (mycket vacker film)
- Safehouse (Bra action)
- 21 Jumpstreet (ofantligt otroligt ROLIG)

Nu ska ögonen Blööööööööda!!!

Och mer tom lär den nog bli. För jag råkade nyss ta livet av köksplantorna som min pojkvän så omsorgsfullt tagit hand om. Det var inte riktigt meningen, det bara hände! Jag råkade vattna dem med diskmedel och bara någon timma efter det så var allihopa väldigt ihopskrumpna! Jag har vattnat dem med riktigt vatten nu så vi får la se om någon överlever. Lite sorgligt. DOCK... måste jag säga, så köpte vi en julstjärna på Walmart förra året. Den lever fortfarande och håller nu på att blomma för andra gången. Imponerande!

Tänk, om bara en vecka kommer jag hem! Jag längtar så jag spricker. Jag har bara ett endaste prov kvar, och det är på Fredag morgon klockan åtta. Jag har redan A i det ämnet så jag tänker inte stressa ihjäl mig i onödan. Men jag måste dock säga att jag är lite lite nervös inför mitt redovisningsbetyg. Det gick inte så bra som jag hade väntat mig och nu är jag orolig att jag ska bli nedpetad till ett B. Men jag håller hoppet uppe!!



Snart är jag hemma igen och då ska ni få så många kramar så ni tröttnar på mig!!!! Bästaste mamman och pappan i hela vida universum!!

Åhhh, jag är så less på plugg nu så det skriker om det! Två prov kvar den här veckan, en inlämning avklarad idag och sen... bara en vecka kvar innan alla finals. Det kommer bli lite hektiskt nu det sista men efter det kommer den underbara belöningen, sommar i Sverige!

En liten rolig sak dock, är att våran granne har ordnat ett litet extraknäck till mig. Hon är trädgårdsvårdare och nu behöver hon hjälp av lite unga muskler. Så nu till helgen kommer jag att besöka en äkta Amerikansk mansion för att ränsa ogräs inför ett bröllop. Man tackar man tackar! Ska faktiskt bli lite kul. Hon är en riktigt rolig liten tant så det kommer nog bjudas på en del skratt.

Men nu, åter till redovisningsboken. Det är dags att börja plugga igen!

Jättebra TV-serie som börjat nu! Lite töntig och inget genusperspektiv men jag gillar den. Den är liksom lite kryddig...

Och på tal om filmer. Visste ni att Katniss i filmen Hungergames är från våra hoods... Asså inte själva skådespelerskan, utan karaktären hon spelar. District 12 representerar Appalachian området, och vi bor mitt i det. Cooooooool!! En anna Coooooool grej som inte har med film att göra är att snubben som gjorde sista TD i Super Bowl Finalen var och lirade lite på våran skola för några veckor sedan. Jag glömde att säga det till er men nu när jag började prata om alla coooooola saker så kom jag på det. Jag är sååååå Cooooooool. Och inte nog med det, den här Cooooooooola bruden kommer snart hem!!!!

WIIIIIIIIIIIEEEEE!!

När någonting väldigt osannolikt händer så tänker jag (och många andra) "Hur stor var chansen att det här skulle hända just nu..?" Ett simpelt exempel är när jag och Sebastian åker till skolan på morgonen. När vi kommer ut ur dörren så finns det inte en enda bil så långt ögat når. Men så fort vi sätter oss i bilen och ska svänga ut från parkeringen så kommer det fyra bilar på raken och vi kommer ingen vart. Då börjar jag fundera i banor som "tänk om vi hade lämnat lägenheten en minut tidigare, då hade vi hunnit åka innan bilarna kommit" eller "tänk vad lustigt, att vi alla lämnade våra hem i den sekund som gjorde att vi alla hamnade på exakt samma ställe just när vi skulle börja köra."

Varje gång jag tänker på sannolikhet får jag magkatarr. För säg så här, sannolikheten att du skulle få en sexa varje gång du kastar en tärning i restenav ditt liv är ju fruktansvärt osannolikt. Säg nu att du skulle få en billion om du lyckades, hade du ens tyckt att det var värt ett försök?? Frågan är ju om det ens kan hända... Men det kan det ju, fast för varje kast känns det ju som om sannolikheten minskar lite. Men ändå, vid varje kast har du ju lika stor chans som vid det förra.

Vart vill jag nu komma med det här... Jo, tro det eller ej, man jag har en ganska fin avslutning på den här tanken. Tänk om du nu skulle byta ut tärningskast mot riktiga vardagliga händelser och den eftertraktade billionen med din egna födelse. FÖRSTÅR ni då hur jävla osannolikt det egentligen är för just mig att just jag sitter här och skriver precis nu?? Tänk vad många tärningskast som måste ha blivit exakt det dom blev för att just jag skulle sitta här.

Tänk om mina farmor och farfar inte hade haft det där samlaget som skapade just min pappa, utan väntat en dag eller två. Då hade ju inte jag suttit här, inte min pappa heller. Och tänk då alla andra förfäder som valde att para sig precis vid tättans tidpunkt så att jag skulle få sitta här idag.

Fick någon mer magkatarr nu eller... Jag tycker inte att det är det minsta konstigt att jag har sömnproblem! För den här tanken kan man ju spinna vidare på huuuuur långt som helst. Tänk om något barnbarnsbarn till mig i framtiden kommer sitta och tänka precis som mig? Alla saker jag väljer att göra idag bestämmer ju i princip vem som kommer sitta där 200 år från och med nu och tänka på oss som levde idag. Och tänk, varje dag som jag väljer att inte skaffa barn med Sebastian, tar jag bort chansen till ett liv för miljontals möjliga små bebisar. Men den dagen vi verkligen bestämmer oss kommer ju att skänka evig tacksamhet till den som faktiskt får chansen att joina jorde-livs-clubben.

Så som ett litet avslut på det hela, tack alla miljontals människor som har gjort precis det dom har gjort så jag får sitta här idag. TACK!

så äter jag lite rivet äpple med kanel och kollar på "Dogs 101" på Animal Planet.



Måste bara berätta om igår och vilken lustig sak som hände mig. Just nu cyklar jag i stort sett till skolan varje dag eftersom mitt och Sebastians schema inte överensstämmer så bra för stunden. Och då är jag snäll tycker jag som låter honom ta bilen så han slipper trötta ut sig innan träningen.

Hur som helst, igår cyklade jag precis som vanligt. Hade nya favoritlåten i öronen... "Fun - One Foot" och var en liten gnutta sen så jag trampade på lite extra. Framför mig ser jag att det håller på att slå om från grönt till rött men jag ökar lite extra för att hinna med. Dessvärre upptäcker jag att min cykel är på tok för långsam så jag tvingas tvärnita i sist sekund. 

När man tvärnitar sådär så lägger man mycket tyngd på själva styret för att få balans. Dessutom har min cykel ingen handbroms, utan bara sexiga bakåtbromsar, vilket bidrar till att jag möjligtvis lutar mit lite extra mot styret när benen börjar bli trött. Helt utan förvarning så ger hela styret vika och böjs ner när jag lutar mig på det. En hemsk upplevelse då jag dyker framåt utan kontroll. Mina händer hålller krampaktigt fast i hantagen som vid det här laget befinner sig nere vid vaderna och det måste ha sett fruktansvärt lustigt ut! Som att cykla med en enorm kutrygg liksom...

Jag lyckades dock få stopp på den skenande cykeln och allt slutade lyckligt. Jag kom i tid till lektionen trots rödljuset, men hela vägen hem fick jag luta mig bakåt på cykeln för att undvika en onödig favorit i repris.

Idag blir det ingen Rugby för mig. Lite ledsamt med tanke på att jag gillar Rugby träningarna. Men jag hade alldeles totalt fullständigt glömt bort att vi har Macroekonomi-prov ikväll så det blir till att sitta hemma och läsa fram tills dess. TUR att man är aktiv på lektionerna, annars hade det varit mycket att ta in på några timmar. Men det ska nog gå bra det här. Första gången jag har glömt något sådan här. Får mig att känna mig väldigt oansvarig faktiskt. Haha, mår dåligt. Lovar mig själv nu att det aldrig ska hända igen, ALDRIG!!! Måste börja använda min kalender igen känner jag.

Sen har vi bakesale idag och imon också, för att få in lite pengar till vårat kära lag så vi kan spela matcher. I två dagar nu har vi bakat och förberett så hoppas att vi får in lite pengar nu också. Pengar gillar vi.... Maha!

Det är en annorlunda kännsla som kommer över en när man är på väg hem, som att vara 6 år igen och räkna ner till julafton. Mycket går igenom huvudet på en och man hoppas att allt ska vara som vanligt fast att man vet att så är inte fallet. Men herregud vad skönt det kommer bli, solsemester i Thailand släng dig i väggen!
Bara tanken på att ha sovmorgon till 9 draget, mammas mat och kunna sitta halvnaken ute i trädgården med en kopp löfbergs gör att man blir helt tossig i hela kroppen, vad mer kan man önska sig?

Men först så är det tre veckor av tidiga morgonar, skolarbeten upp till öronen och träningar tills man spyr!
Ibland önskar man allt att man kunde hoppa över vissa dagar...
Tack för mig!

Jag har haft jätteproblem med mitt hår och min hårbottnen sedans jag flyttade hit. Jag tror att det är vattenskillnaden som gör det och jag har kännt mig helt hjälplös. Det kliar som satan och håret är tort som hö. Jag kliar tillbaka så jag får skorpor och till slut, när jag inte orkar mer så lägger jag mig ner och gråter samtidigt som jag skirker att jag vill hem till mamma och pappa.

Min underbara pojkvän, omtänksam som alltid sa att när han bodde här sist och hade långt hår så använde han ett speciellt schampo som han tyckte var jättebra. What the hell tänkte jag, det kan ju inte bli sämre. Och eftersom det bara kostade 3 små dollar så åkte det ner i korgen.

Jag har inte ångrat mig en endaste gång och håret känns som nytt. Nästan ett mirakel men det kliar ändå lite ibland. Ska bli skönt att få komma hem och ta en svennedusch igen. Bara några ynka veckor kvar...

Wihoo, ikväll ska jag och Lulu på sofistikerad pianokonsert. Föreställninen heter Oh what a piano can do och jag har massa höga förväntningar. Funderar på att ta med kameran och ta lite foton men jag blir alltid så osäker. Får man ta kort på sådana föreställningar och för det andra, kameran är ju så stor att jag mer än oftast blir generad bara jag tar upp den ur väskan. Får se hur jag gör men hur som haver. Här får ni en snodd bild från das Googel att titta på så länge. Det är Huntingtsons alldeles egna teater, Keith-Albee. FinFin!!

Vet ni när Sebastian lämnade hemmet imorse..? Dum fråga, hur skulle ni kunna veta det.
Kvart över elva lämnade jag av honom vid fotbollsstadion. Så för att följa upp med ännu en dum fråga. Vet ni vad klockan är nu!!!! Den är tio i sex i skrivande stund. När hade de tänkt att släppa ut dem igen. Kommer jag någonsin få se Sebastian igen. Nej usch, tänk om det har hänt något... Står jag ens som kontaktperson för honom?? Det ska jag se till att jag gör så fort han kommer hem. Han är säkert jättehungrig också. Dags att börja hacka lök kanske.



Nästa gång dom läktarna är fulla så kommer nog varenda nagel på mina fingrar vara borta eller deformerade på ett eller annat vis...