Det är en annorlunda kännsla som kommer över en när man är på väg hem, som att vara 6 år igen och räkna ner till julafton. Mycket går igenom huvudet på en och man hoppas att allt ska vara som vanligt fast att man vet att så är inte fallet. Men herregud vad skönt det kommer bli, solsemester i Thailand släng dig i väggen!
Bara tanken på att ha sovmorgon till 9 draget, mammas mat och kunna sitta halvnaken ute i trädgården med en kopp löfbergs gör att man blir helt tossig i hela kroppen, vad mer kan man önska sig?

Men först så är det tre veckor av tidiga morgonar, skolarbeten upp till öronen och träningar tills man spyr!
Ibland önskar man allt att man kunde hoppa över vissa dagar...
Tack för mig!

Inte för att jag någon gång har varit i en riktig fight, men om jag någon gång skulle vara det så känner jag att det finns vissa riktlinjer som jag skulle följa. Typ som att man fightas ärligt och att starkast vinner... eller något i den stilen. Förstå mig rätt nu, jag pratar om en riktigt fight, inte överfall eller något sådant. Då hade jag tagit till alla fula knep jag kan tänka på!

Men så, för några veckor sedan så pratade jag och Sebastian om hans fredagsträningar. Varje fredag så har de brottning på morgonen men enligt Sebastian förvandlas brottningen lätt till en kamp på liv och död. Så Sebastian sa till mig inför sin första fredagsträning att han nog skulle ta stryptag på killen han skulle möta, och ta till massa andra fula knep.

Va töntig du e sa jag då!

Varför kan du inte bara "Vara en man" brottas ärligt och vinna för att du är bäst, inte fulast.
Svaret jag fick var att ingen anna gör det, men jag trodde honom inte rikigt. Kände mest att han bara var tvungen att säga så för att jag tyckte han var en mes som hellre fightades fult än förlorade.

I morse fick jag dock svälja huvudet och äta upp mina ord. För när Sebastian kom tillbaka hade han en stor Twilight Stämpel på armen. Tydligen hade killen under honom försökt ta sig loss genom att bita min pojkvän i armen. Vill man inte bara dö en smula när man hör det. Bitas? Då kan man ju lika gärna nypas med naglarna och dra i håret när man ändå är igång liksom... Så från och med nu är det helt tillåtet för Sebastian att ta stryptag, så länge han inte ger sig på något som kan förknippas med glitrande hud, vassa tänder och evigt liv!

Tur att det inte gick hål! Då hade jag fått gömma vitlök under kudden. För att vara på den säkra sidan liksom...





... jag vet inte riktigt vad jag ska säga... men vad sägs som... OMG vad TÖNTIGT!!!!!!!

Min lilla snutt på sitt favoritställe!! Nu är det dags för meatloaf, tror jag...

 

Ser ni den lilla rosa pilen... :)





Lite bilder från första hemmamatchen för den här sessongen. Marshall mötte Southern Miss och vann med 36-30. Skööönt att första matchen jag  såg live blev en vinst. Har lite filmer också men efter den här mardrömsveckan så orkar jag inte lägga upp dem. Kanske kommer upp något i helgen men vi får se...

Sebastian och laget åkte iväg till Ohio tidigare idag så jag är helt ensammen här just nu. De möter Ohio University (inte Ohio State som många tror). Matchen sänds på TV och eftersom jag har plugg upp över öronen så kommer jag sitta på rummet och kolla.

Saknar er alla där hemma! Särskilt dagar som den här när allt bara är tråkigt och ensamt. Fick i alla fall tvättat all min tvätt idag vilket känns helt underbart. Har även städat rummet eftersom det hann bli en himlans oreda bara på en stressig vecka. Undra då hur det blir nästa vecka då jag har två stora prov och en redovisning. Ajaj!

Åhh, jag har så mycket att ta igen, så mycket att berätta för er där hemma. Får nog ta en riktig bloggardag snart och bara dela med mig av allt. Men just nu är det bara dagens match jag kommer prata om!

För en liten stund sedan anlände båda lagen till skolan med poliseskort och orkesterspel. Det är ett sådant pådrag och jag kan inte riktigt förstå att vi är här och får uppleva allt. Det är så långt ifrån Sverige man kan komma. Utanför fönstret går elever och familjer och sjunger “WE ARE...“

... till följd av ett högt “MARSHALL“ och man får gåshud! Alla bär gröna kläder och solen skiner.

Fick dock ett litet utbrott imorse när jag insåg att jag kommer missa inledningen på matchen. De jag ska gå på matchen med jobbar till fyra och matchen börjar halv fyra. Eftersom alternativet “Gå själv’ är uteslutet så får jag vänta tills de är klara. Men å andra sidan, det kommer fler hemmamatcher och när allt kommer omkring så hade det ju nästan varit synd att få uppleva allt nu på en och samma gång. Med andra ord, jag försöker se det från den ljusa sidan!

Nu skall jag bara platta håret, sen skall jag möta upp Jerome och bege mig till Arenan för att hejja på vårat fina lag och min bästa pojkvän! Stora kameran åker med så ikväll kommer det massa bilder som ni där hemma kan få frossa i...

Visst känns det bra, visst känns det som om vi har valt rätt skola. Lagets alla nio tränare har skickat brev med personliga hälsningar till Sebastian. Även de tränarna som inte var där när vi besökte skolan och som inte har träffat honom än skickade några vänliga ord för oss att läsa. Nu längtar jag ännu mer tills den stora flyttdagen kommer...