Det var allt ett tag sedan jag skrev sist. Inte haft någon lust alls, men vipps, så infann den sig igen så nu blir det till att skriva. Det har varit en stressig vecka. Jag avslutade precis min sommarkurs i operational management och gjorde mitt sista prov idag. Jag har fått A på båda proven i kursen men har en inlämning som inte blivit rättad än, så slutliga betyget får vänta ett tag. HEMSKT! Jag vill veta nu.

Förutom pluggandet så har brorsan flyttat till sin nya fräsiga lägenhet. Så det har blivit mycket slit och släp, möbelkollande och flängande, utöver allt pluggande. Så helgen kommer nu som riktig räddning den här veckan. Det blir nog ytterligare lite mer kånkeri och möbelshopping även de här dagarna, men eftersom inget annat behöver göras så kan man ju passa på att njuta lite av det.

Fredagen avslutades med lite skypande, på andra sidan skärmen satt min älskade andra hälft. Som jag saknar honom!! Fick reda på att våran julstjärna har fått sin trejde omgång med knoppar och att det fortfarande spökar lite lätt i våran lägenhet. Trevligt trevligt! Man kan inte hjälpa att längta tillbaka lite, även om jag inte vill lämna familjen igen för allt i världen. Det är inte lätt det här, inte lätt alls.

Men jag har inte packat upp än. Har spenderat hela den här fredagen i sängen, mer eller mindre, för att vila upp mig lite. Det sämsta man kan göra med tanke på att jag måste bli av med USA-tiden och komma in i den svenska dygnsrytmen. Så nu måste jag verkligen försöka somna igen.

Ett underbart mottagande fick jag flygplatsen när jag kom. Till och med farmor hade tagit sig ut till Landvetter för en puss och kram. Men gladast av allla var nog lilla Cappi. Han såg mig med en gång och började tjuta sådär gulligt som bara han kan göra och pussade mig i hela ansiktet. Den lilla hunden har verkligen stulit hela mitt hjärta, han betyder så enormt mycket för hela våran familj! Kan inte förstå att han redan är tio år gammal och varje gång han möter mig på flygplatsen så är han ett halvår äldre. Det känns så förfärligt att förlora så mycket tid tillsammans med honom. Mamma hade med sig blommor och Christian och Sandra hade köpt Disney-Cider som vi drack i medtagna champagneglas ute på parkeringen. Haha, jag älskar min super töntiga familj! Senare under dagen kom söta lilla Natta och kramade välkommen hem också. Så underbart att få se henne igen.

Imorgon ska jag ut och låta hela Göteborg välkomna mig hem. Staden har tydligen arrangerat ett lopp som skall hållas i min ära så jag måste ju visa min uppskattning och heja på mina undersåtar som ska springa. Bland dem finner vi Sandra, så hon kommer få lite speciell uppvaktning imon. Om sanningen ska fram så känner jag mig lite sugen på att springa själv. Trodde aldrig jag skulle säga det men det hade varit roligt att få utmana sig lite och dra igång min svenska sommar med en riktig utmaning. Så vi får se, kanske drar jag på mig löpardojjorna imon. Det enda som tar emot är att det är asfalt, för asfalt betyder knäont. Jag kommer fortfarande ihåg hur ont jag hade i mina knän efter dom andra gångerna jag sprang, och då var jag vältränad. Tänk då nu när jag är så långt ifrån fit som man kan komma. Men jag ska ta mig en natts funderare på det. Dethade varit en kul grej!

Nu väntar sängen, min underbara säng, i mitt underbara rum, i en underbar stad i ett underbart land. Jag är lycklig, så enormt lycklig!!

Åååååhhh vad bra det känns nu. Vad gott jag mår! Varför var jag ens orolig. Redovisningen gick hur bra som helst, och det verkar som om jag åker hem med ytterligare en 4.0 termin bakom mig. Livet känns så sköööönt just nu och ikväll skall vi ut på lite tjejmiddag och ha det mysigt! Funderar starkt på om jag ska ta på mig löpardojjorna och ta mig en runda, men jag känner mig fruktansvärt lat just nu för det är så varmt. Tro det eller ej men termometern mäter 26 grader hott, och det är inte ens sol ute. Jag dör lite och fläkten snurrar för fullt. Måste sätta mig och titta på lite smal-bilder och pumpa upp motivationen lite!!

Jag är ju ensam här nu, på både gott och ont. Allting är förståss våldigt tyst, men å andra sidan har jag väldigt mycket tid över till att titta på film. VILKEN FILM JAG VILL!!! Så för kanske femte gången den här månaden ska jag kolla på Arthur, bara för att den är sååå fruktansvärt söt och rolig. Sen ska jag naturligtvis kolla på Sex and the City. Inte bara för att den är kul och man mår bra av att se den. Men också för att det var en av de sista filmerna jag kollade på tillsammans med min mamma och pappa innnan jag åkte hit till USA förra sommaren. Oj, vad vi skrattade åt Samantha.

Sen så har vi ju sådana där klockrena filmer som Sagan om Ringen och Harry Potter. MEN, på listan står också Djävulen Bär Prada, The Pursuit of Happyness, It`s complicated och 27 Dresses.

Och på tal om filmer, de Här filmerna är nya och värda att se.
- The Vow (mycket vacker film)
- Safehouse (Bra action)
- 21 Jumpstreet (ofantligt otroligt ROLIG)

Nu ska ögonen Blööööööööda!!!

Och mer tom lär den nog bli. För jag råkade nyss ta livet av köksplantorna som min pojkvän så omsorgsfullt tagit hand om. Det var inte riktigt meningen, det bara hände! Jag råkade vattna dem med diskmedel och bara någon timma efter det så var allihopa väldigt ihopskrumpna! Jag har vattnat dem med riktigt vatten nu så vi får la se om någon överlever. Lite sorgligt. DOCK... måste jag säga, så köpte vi en julstjärna på Walmart förra året. Den lever fortfarande och håller nu på att blomma för andra gången. Imponerande!

Tänk, om bara en vecka kommer jag hem! Jag längtar så jag spricker. Jag har bara ett endaste prov kvar, och det är på Fredag morgon klockan åtta. Jag har redan A i det ämnet så jag tänker inte stressa ihjäl mig i onödan. Men jag måste dock säga att jag är lite lite nervös inför mitt redovisningsbetyg. Det gick inte så bra som jag hade väntat mig och nu är jag orolig att jag ska bli nedpetad till ett B. Men jag håller hoppet uppe!!



Snart är jag hemma igen och då ska ni få så många kramar så ni tröttnar på mig!!!! Bästaste mamman och pappan i hela vida universum!!

Åhhh, jag är så less på plugg nu så det skriker om det! Två prov kvar den här veckan, en inlämning avklarad idag och sen... bara en vecka kvar innan alla finals. Det kommer bli lite hektiskt nu det sista men efter det kommer den underbara belöningen, sommar i Sverige!

En liten rolig sak dock, är att våran granne har ordnat ett litet extraknäck till mig. Hon är trädgårdsvårdare och nu behöver hon hjälp av lite unga muskler. Så nu till helgen kommer jag att besöka en äkta Amerikansk mansion för att ränsa ogräs inför ett bröllop. Man tackar man tackar! Ska faktiskt bli lite kul. Hon är en riktigt rolig liten tant så det kommer nog bjudas på en del skratt.

Men nu, åter till redovisningsboken. Det är dags att börja plugga igen!

Jättebra TV-serie som börjat nu! Lite töntig och inget genusperspektiv men jag gillar den. Den är liksom lite kryddig...

Och på tal om filmer. Visste ni att Katniss i filmen Hungergames är från våra hoods... Asså inte själva skådespelerskan, utan karaktären hon spelar. District 12 representerar Appalachian området, och vi bor mitt i det. Cooooooool!! En anna Coooooool grej som inte har med film att göra är att snubben som gjorde sista TD i Super Bowl Finalen var och lirade lite på våran skola för några veckor sedan. Jag glömde att säga det till er men nu när jag började prata om alla coooooola saker så kom jag på det. Jag är sååååå Cooooooool. Och inte nog med det, den här Cooooooooola bruden kommer snart hem!!!!

WIIIIIIIIIIIEEEEE!!

så äter jag lite rivet äpple med kanel och kollar på "Dogs 101" på Animal Planet.



Måste bara berätta om igår och vilken lustig sak som hände mig. Just nu cyklar jag i stort sett till skolan varje dag eftersom mitt och Sebastians schema inte överensstämmer så bra för stunden. Och då är jag snäll tycker jag som låter honom ta bilen så han slipper trötta ut sig innan träningen.

Hur som helst, igår cyklade jag precis som vanligt. Hade nya favoritlåten i öronen... "Fun - One Foot" och var en liten gnutta sen så jag trampade på lite extra. Framför mig ser jag att det håller på att slå om från grönt till rött men jag ökar lite extra för att hinna med. Dessvärre upptäcker jag att min cykel är på tok för långsam så jag tvingas tvärnita i sist sekund. 

När man tvärnitar sådär så lägger man mycket tyngd på själva styret för att få balans. Dessutom har min cykel ingen handbroms, utan bara sexiga bakåtbromsar, vilket bidrar till att jag möjligtvis lutar mit lite extra mot styret när benen börjar bli trött. Helt utan förvarning så ger hela styret vika och böjs ner när jag lutar mig på det. En hemsk upplevelse då jag dyker framåt utan kontroll. Mina händer hålller krampaktigt fast i hantagen som vid det här laget befinner sig nere vid vaderna och det måste ha sett fruktansvärt lustigt ut! Som att cykla med en enorm kutrygg liksom...

Jag lyckades dock få stopp på den skenande cykeln och allt slutade lyckligt. Jag kom i tid till lektionen trots rödljuset, men hela vägen hem fick jag luta mig bakåt på cykeln för att undvika en onödig favorit i repris.

Idag blir det ingen Rugby för mig. Lite ledsamt med tanke på att jag gillar Rugby träningarna. Men jag hade alldeles totalt fullständigt glömt bort att vi har Macroekonomi-prov ikväll så det blir till att sitta hemma och läsa fram tills dess. TUR att man är aktiv på lektionerna, annars hade det varit mycket att ta in på några timmar. Men det ska nog gå bra det här. Första gången jag har glömt något sådan här. Får mig att känna mig väldigt oansvarig faktiskt. Haha, mår dåligt. Lovar mig själv nu att det aldrig ska hända igen, ALDRIG!!! Måste börja använda min kalender igen känner jag.

Sen har vi bakesale idag och imon också, för att få in lite pengar till vårat kära lag så vi kan spela matcher. I två dagar nu har vi bakat och förberett så hoppas att vi får in lite pengar nu också. Pengar gillar vi.... Maha!

Jag har haft jätteproblem med mitt hår och min hårbottnen sedans jag flyttade hit. Jag tror att det är vattenskillnaden som gör det och jag har kännt mig helt hjälplös. Det kliar som satan och håret är tort som hö. Jag kliar tillbaka så jag får skorpor och till slut, när jag inte orkar mer så lägger jag mig ner och gråter samtidigt som jag skirker att jag vill hem till mamma och pappa.

Min underbara pojkvän, omtänksam som alltid sa att när han bodde här sist och hade långt hår så använde han ett speciellt schampo som han tyckte var jättebra. What the hell tänkte jag, det kan ju inte bli sämre. Och eftersom det bara kostade 3 små dollar så åkte det ner i korgen.

Jag har inte ångrat mig en endaste gång och håret känns som nytt. Nästan ett mirakel men det kliar ändå lite ibland. Ska bli skönt att få komma hem och ta en svennedusch igen. Bara några ynka veckor kvar...

Wihoo, ikväll ska jag och Lulu på sofistikerad pianokonsert. Föreställninen heter Oh what a piano can do och jag har massa höga förväntningar. Funderar på att ta med kameran och ta lite foton men jag blir alltid så osäker. Får man ta kort på sådana föreställningar och för det andra, kameran är ju så stor att jag mer än oftast blir generad bara jag tar upp den ur väskan. Får se hur jag gör men hur som haver. Här får ni en snodd bild från das Googel att titta på så länge. Det är Huntingtsons alldeles egna teater, Keith-Albee. FinFin!!

Vet ni när Sebastian lämnade hemmet imorse..? Dum fråga, hur skulle ni kunna veta det.
Kvart över elva lämnade jag av honom vid fotbollsstadion. Så för att följa upp med ännu en dum fråga. Vet ni vad klockan är nu!!!! Den är tio i sex i skrivande stund. När hade de tänkt att släppa ut dem igen. Kommer jag någonsin få se Sebastian igen. Nej usch, tänk om det har hänt något... Står jag ens som kontaktperson för honom?? Det ska jag se till att jag gör så fort han kommer hem. Han är säkert jättehungrig också. Dags att börja hacka lök kanske.



Nästa gång dom läktarna är fulla så kommer nog varenda nagel på mina fingrar vara borta eller deformerade på ett eller annat vis...

Om en Amerikans tjej räcker upp handen under lektionen och säger.
"Det här är säkert en jättedum fråga men..."

DÅ kan du vara säker på att just den frågan kommer att vara det dummaste du någonsin hört, någonsin. Den kommer vara så fruktansvärt irrelevant att du bara vill ställa dig upp och skrika av irritation. Det där med att visa respekt gentemot andra har ju en gräns känner jag.

Det var förra veckan under våran Visual Arts lektion. Syftet är att du ska lära dig olika begrepp och termer så att du kan analysera budskap och sådana saker när det kommer till bilder och filmer, etc. Vi håller just på att diskutera linjer och betoning omkring Pieter Bruegels målning "Hunters in the Snow." Man pratar lite allmänt om hur färger och linjer hjälper atristen att lägga fokus på olika objekt i bilden och hur det påverkar dig som tittar på den och budskapet med själv målningen. DÅ, helt plötsligt kommer den! Handen kryper långsamt upp och läraren stannar upp i sin föreläsning. Alla riktar sina blickar mott tjejen på andra raden som tydligen har något viktigt att säga, trots att läraren inte ställt några frågor. DÅ kommer det andra kännetecknet för inkommande idiotisk fråga. "Det här kanske är den dum fråga MEEEEEN..... Varför har de så många hundar på bilden, vad ska de göra med alla hundar???

Jag ville bara sjunka genom golvet, transformeras till något osynligt och bara gå därifrån. Vad har antalet hundar med ämnet att göra över huvud taget, och dessutom, tavlan heter HUNTERS in the Snow!!!! Jag skrattade så mycket inombords att det var svårt att hålla det för sig själv. Våran lärare ska ju ha så mycket beröm för att hon tog frågan på allvar och faktiskt svarade på ett respektfullt sett. Men det är ju helt sinnesjukt vad konstiga människor det finns.

Här är bilden... källa

Som när man efter en vecka med vattnigt kaffe från Starbucks kan fylla på sin egna lilla glasburk med Svenskt underbart och väldoftande kaffe! Det blev tyvärr inga bilder på lägenheten i helgen, av den mycket simpla anledningen att andra saker kom upp (som till exempel rugbymatch) och när jag väl skulle ta de nedrans bilderna så var allt så stökigt. Så istället för att plocka ihop och skrubba rent kände jag att det enda vettiga var att helt enkelt skita i de nedrans bilderna. Inte för alltid förståss, men för just den där helgen...

Jag jobbar på det mina vänner, jag jobbar på det!




*lycklig

Å bloggandet går bra?

Tja... det känns så i alla fall.

Fingrarna känns snabba och smidiga över tangentbordet, huvudet är på skaft och humorn på topp, precis så känns det. Jag vågar till och med nästan typ lova att det kommer lite bilder nu helgen. Tänkte att det kanske skulle kunna vara kul för er att se hur det ser ut här i lilla huset. Det är ett väldigt mysigt hus må jag säga. Kan även citera en av Sebastians vänner som kom förbi en dag och ville ha hjälp med läxor. Han sa att det ser lite slitet ut från utsidan men när man väl kommer in är det rätt så trevlig.

Haha. jag blev så nervös när han skulle komma hit att jag städade hela lägenheten tills det gnistrade lika fint som i en disneyfilm och passade på att stage-a den lite lagom. Tände vanilj-ljus på toaletten, satte in brownies i ugnen och ställde fram och donade. När Sebastian kom hem skämdes han, sa något i stil med att "Jag bara var för mycket", och blåste ut ljusen :(
Då blev jag ledsen, men nu såhär i efterhand ser jag hur patetiskt det var. Vem fan har tända ljus inne på toa bara sådär helt spontant liksom??

Nu är det dags för oss att krypa till kojs, men ni där hemma ska snart gå upp ni. Så god morgon säger jag då till er. Sen tänkte jag även avsluta med att säga att jag saknar er alla, väldigt mycket! Så ta nu er högerhand och lägg den på vänster axel. Ta sedan vänster hand och placera den på höger axel. DÄR! har ni nu en bamse mega kram från mig i USA!!!!!!!!!!!!! Feeeeel the löööv!!!!!!!!!!!

Jag förstår om ni där hemma tappar hela hakan nu, men tro det eller ej, här kommer ett stenhårt inlägg från vänsterkanten av Caroline Pavlic, tha one n only! Publiken jublar och hon fortsätter med ett kutande hemspring i form av en kul liten story...

Det hände häromdagen, hemma i våran lilla lägenhet. För er som inte hänger med och som inte har hört genom skvallerkedjan där hemma så har både jag och Sebastian varit med om en och en annan spöklighet i våran lilla lya här i USA. Dock tror jag att våra sinnen börjar spela små tricks med oss, så vi inbillar oss nog att det är mer än vad det egentligen är.

Hur som haver, det var alltså häromdagen när Sebbe lelle skulle gå och göra lite te till mig. Medans han stod i köket som ligger i andra änden av lägenheten släppte jag ut våran lilla kanin. Kaninen heter Rosie och hennes absoluta favoritplats att sitta och trycka på är bakom toaletten. Där sitter hon och pluppar i timmar och leker med toaborsten.

Så småningom blev teet klart och Sebastian kommer gåendes genom korridoren som leder till vardagsrummet där jag sitter och tittar på TV med tända ljus omkring mig. (lägg märke till alla mysfaktorer jag lägger in för att ni ska tro att vi lever det perfekta livet...) När han passerar badrummet så märker Rosie att plupparna har tagit slut och det är dags att leka med toaborsten. Hon tar ett ordentligt tag i stråna och välter hela grejen, både kopp och borste, och för ett väldans oväsen. Stackars Sebastian sätter hjärtat i halsgroppen, kniper skinkorna och skapar en sådan accelaration genom hallen att självaste Bolt hade haft svårt att hänga med!

Jag skrattar så jag kiknar och ut ut badrummet skuttar en livsfarlig vädurskanin, tänderna fullt blottade och med utspärrade klor. Hon börjar jaga Sebastian genom hela lägenheten tills han hoppar upp i soffan och tar skydd. Neee, nu överdrev jag så det står vildt till, men jag tror att poängen gick fram ganska så solklart. Rosie, Vädurskanin, 2,5 kg 1-0 Sebastian, Amerikansk Fotbollsspelare, 140 kg.

God Morgon alla Svenskar! Idag startar det nya året på riktigt och nu sitter jag här i skolan igen. Lite pirrig som vanligt såhär första dagen även om det inte händer så mycket nytt den här terminen. Kommer till och med ha samma lärare och klasskamrater i vissa ämnen vilket känns väldigt tryggt. Sebastian startade också sitt nya år idag och har möte med fotbollen precis just nu klockan sju. Därför lämnade vi lägenheten sex och trettio imorse med röda små ögon. Känner inte att jag riktigt vaknat än men har det ändå rätt mysigt här vid den öppna spisen i vårat student center. Kommer sitta här till klockan nio då min första lektion startar. Sociologi blir det då och därefter följer finans, management och art. Hmm, art tänker ni säkert nu... och om jag ska vara ärlig så gör jag det också. Men det är en sån där klass som alla måste ta, oavsett vad man vill bli, så jag hade inte något val riktigt.

Avslutar nu inlägget med att berätta att jag kokade ägg imorse för jag ville vara duktig. Efter första tuggan och tre kvälvningar så stirrade jag på Sebastian och frågade i falsett när han köpte dessa ägg. Och det visade sig att han inte hade köpt äggen över huvud taget, det var samma ägg som låg där innan jag åkte hem till Sverige. Så kort och gott, det blev inga kokta ägg till frukost... snyfthistoria!

... men jag är hemma igen, och det känns så fruktansvärt underbart! Som jag har saknat alla (verkligen alla) och det är fy skam att jag bara är hemma i några veckor. Om ens det! Har inte riktigt bestämt mig än om jag kommer stanna över nyår då jag har en ensam liten pojk över i Staterna att tänka på. Han kommer redan vara ensam på Julafton, så jag skulle ju känna mig som ett riktigt lill monster om jag övergav honom även på nyår. Nyårsafton som dessutom är våran förlovningsdag! Tiden går så ofantligt fort och vi firar redan två år som ett offeciellt ringpar, jisses!

Men hur jobbig situationen än är så uppskattar jag all den tid jag får här hemma med nära och kära. Känns så fint att bara få sitta hemma i vardagsrummet med mor och far och bara myyyyyysa! Saknar dock lite julstämning i from av snö och julegran, men å andra sidan så brukar vi ju alltid befinna oss i något tropiskt land vid den här tiden på året så det är inte en så vild chansning när jag säger att jag tror vi kommer överleva!



Tja... Välkommen hem då antar jag!

Jag är så glad så glad så glad! Jag vet att det var ett bra tag sedan som jag delade med mig av mitt liv här på bloggen och jag mår lite dåligt över det. Anledningen till min lilla frånvaro är att jag och Sebastian har gått från särbo till sambo och i och med det har vi haft så enormt mycket annat att göra.

Efter ungefär två veckor i lägenheten så har vi äntligen börjat komma på plats med allt och då kände jag att ett litet halvtorftigt inlägg var på sin plats. Eftersom vi inte bor på skolan längre så har mitt liv blivit lite mer komplicerat och i behov av planering (eller en cykel). Vi har en bil och bor ungefär 5-10 minuter från skolan. Det är inte fasligt långt att gå men man vill inte promenera så långt själv här Huntington, det är liksom lite farligt. Så dagar som idag, då Sebastian har träning klockan halv sju på morgonen och måste vara där i tid, då blir livet lite jobbigt för mig med. Så för att kunna komma till skolan jag med fick även jag traska upp i ottan innan solen ens hade tankar på att gå upp. Jag börjar inte förrän åtta, så nu sitter jag här i det ödsliga klassrummet och bloggar.

Men nu till dagens egentliga HÖJDPUNKT! Klockan 6 imorse, svensk tid, avgick ett flyg från Landvetter med en mycket uppskattad present. Min lillebrorsa bestämde sig i helgen för att komma och hälsa på oss här borta. Jag kan knappt bärga mig inför att få plocka upp honom på flyplatsen och ge honomen bamsekram! Du är efterlängtad brorsan min!!