Jag längtar efter Sebastian.
Jag längtar efter att få leta lägenhet med tillsammans med Sebastian i USA.
Jag längtar efter att gifta mig.
Jag längtar efter barn.
Jag längtar efter första egna huset.
Jag längtar efter jul.
Jag längtar efter nästa sommar.
Jag längtar efter smalhet.
Jag längtar efter en vältränad kropp.
Jag längtar efter livslust på ett barnsligt vis.
Jag längtar efter resor.
Jag längtar efter mysiga hemmakvällar.
Jag längtar efter första riktiga jobbet.
Jag längtar efter syskonbarn och barnbarn.
Jag går runt och längtar mest hela tiden. Jag längtar till helgen för då åker vi upp till landet. Jag längtar till ikväll för då ska jag ut och rida. jag längtar till imorgon för då ska jag banne mig ta nya tag!

Jag älskar att längta efter saker, känna mig förväntansfull och pirrig. Lika mycket som jag gillar att längta, lika dålig är jag på att vänta. Jag vill att allt ska ske med en gång. Men jag antar att det är det tiden är till för, att förhindra att allt sker på en gång.

Alla saker jag längtar efter ockuperar min hjärna hela tiden och jag kan sitta i timmar och bara tänka på hur mitt liv kommer se ut imon, nästa vecka och om 10 år. Jag längtar efter mitt liv så mycket att jag inte har låtit det startat än. Och det ger mig ångest, big time! I 22 år har jag gått runt och längtat efter saker som händer i framtiden men aldrig uppsakattat en enda tidig morgon. När skall jag längta efter idag?!

Carpe Diem får en helt ny innebörd och numera försöker jag leva mer i nuet, men det är svårt, jag älskar ju att längta också. Det ena behöver inte utesluta det andra, längtan gör oss mänskliga, ingen annan varelse har den förmågan på vår planet. Vid närmare eftertanke så är det ju våra drömmar och framtida förhoppningar som ger oss motivation idag. Jag behöver bara bli bättre på att översätta min drömmars språk till vanligt vardagligt tal...