Det är vitt väder idag. Himlen bländar mina nyvakna ögon. Dessutom blåser det, så det blir ingen uteritt idag med risk för piskande grenar. Cappi ligger och sover i min säng som vanligt, mamma är ute och springer som vanligt och pappa jobbar... som vanligt. Då borde jag ju också göra som vanligt och åka ut till stallet och se till att min lilla pärla har det bra. Eftersom vi flyttar till USA så kommer jag att bli tvungen att sälja henne. Kommer bli tufft men jag kan inte ha kvar henne, ännu mindre ta med henne. Så jag är rädd att jag inte har något val. Så om någon tycker att hon ser kul och mysig ut är det bara att säga till... 4,5 år e hon, ca 158 cm hög. Om nån vill veta...

Jag såg honom i tidningen en gång. Minns inte vilken tidning men jag minns att de inte skrev vart man kunde hitta honom...

Men så en dag när vi var ute och letade efter ett par byxor i storlek 46 till Sebastian, vilket inte går att hitta i Göteborg, så såg jag honom. Han fanns i butiken Village. Jag såg det som ett "sign" som mamma brukar säga. Är det rätt så vet man att det är det. Ja menar, kolla in det förvånade uttrycket han har. Jag blir på gott humör varje gång jag ser honom...

Jag blev trött på att hela tiden ha en sladd liggandes på skrivbordet. Den fastnade i allt och såg allmänt ful ut. Så det var på tiden att jag skaffade mig en ny och trådlös mus till datorn. Var först på Mediamarkt och kollade. Men uppenbarligen trodde de att så fort någon vill ha en lite mer feminim mus, ja då ska den vara Uber-liten så att man får kramp när man använder den. Alla söta möss var verkligen pyttesmå. Ville man ha en i en bra storlek så fick man antingen köpa en för 699:- eller nöja sig med en grå/svart revisors-mus.

Men på SIBA hittade jag den, 299:-, lagom stor och trådlös. USB-mottagaren är så liten att man knappt ens ser den och dessutom är det fjärilar på. Love it!

Igår klockan nio kunde man se filmen "We are Marhall" på Tv6. Inte helt oväntat satt jag fastklistrad framför rutan när den började. Det är inte första gången jag ser den och säkerligen inte sista heller, men det var första gången jag såg den efter det att vi faktiskt varit där och efter att Sebastian skrivit på för deras fotbollslag. Jag måste erkänna att jag fällde en och en annan tår i början, särskilt när de visade begravningen "the clock ticked but time didn't pass".

Det är inte många svenskar som vet om det men Sebastian är den första svensken som någonsin fått ett fullt football-scollarship till en Div1 skola i USA. Han är rankad som en av de bästa i hela världen på sin position och då är även alla Amerikanska spelare inräknade. Det känns underbart, underbart att få vara den person som kommer finnas med honom och stötta honom under den här resan.

Så vid årsskiftet flyttar vi dit och börjar på Marshall university. Han kommer spela Amerikansk Fotboll och jag kommer plugga ekonomi. Det kommer bli en stor förändring mot det liv vi lever idag...



Telefonsamtalet som förändrade våra liv. Sebastian gör en "verbal commitment" till Marshall University.



Efter besöket på skolan. Bredvid oss sitter våran "amerikanska familj" och Sebastians bästa kompis Robby. Underbara människor som verkligen vet vad gästfrihet och generositet innebär. Lots of Love!

Vi har en hund, hunden heter Cappi a.k.a Al Capone. Det är inte hunden i sig som är ett problem, vi älskar Cappi. Men det är jobbigt att åka bil med honom. Särskilt i nyare bilar med bältestvång. Ni vet de där bilarna som piper så fort ingen har bälte på sig.

Eftersom Cappi vägrar att sitta i bagaget så sitter han i passagerarsätet när vi åker bil. Inte heller det är något problem eftersom han bara sitter där och tittar ut genom fönstret. Problemet är att han väger 5,1 kg och viktgränsen för säkerhetsbälten går vid 5 kg. Det börjar alltså pipa när hunden sätter sig ner i sätet. Bilen talar om att Cappi måste ha bälte på sig, men hur ska jag kunna förklara det för honom...?



Han är dock världens bästa hund. Riktigt fulsöt med ett blåst uttryck i ansiktet. Precis som om han aldrig förstår någonting, men det gör han. Har ni sett Copps, när polisen försöker lära hunden "kanin". Cappi kan "kanin", och bara därför är han bäst!

Nu kan jag inte längre räkna timmarna som jag suttit framför datorn idag. Men entligen så är jag klar med designen. Väldigt nöjd är jag och för en gång skull så tror jag inte att jag kommer tröttna på den på ett bra tag.

Jag hade gjort en lista för idag, en fin och bra lista. Inte alls jobbig eller svår att följa men ändå... Jag lyckades inte uträtta en enda sak som stod på den. Men bloggen är i alla fall klar och det är ju en bra sak, även om inte just det stog med.

Har haft ångest hela dagen, inför just den här stunden. Nu är jag klar med allt så det är ju egentligen dags att ta på sig löpardojjorna och bege sig ut till mygglandet och springa. Jag är inte motiverad för fem öre och när jag ser bilringarna i spegeln vill jag inte alls gå ut och motionera, jag vill snarare lägga mig ner i sängen och gråta. På det viset är det...