Åhhh, jag är så less på plugg nu så det skriker om det! Två prov kvar den här veckan, en inlämning avklarad idag och sen... bara en vecka kvar innan alla finals. Det kommer bli lite hektiskt nu det sista men efter det kommer den underbara belöningen, sommar i Sverige!

En liten rolig sak dock, är att våran granne har ordnat ett litet extraknäck till mig. Hon är trädgårdsvårdare och nu behöver hon hjälp av lite unga muskler. Så nu till helgen kommer jag att besöka en äkta Amerikansk mansion för att ränsa ogräs inför ett bröllop. Man tackar man tackar! Ska faktiskt bli lite kul. Hon är en riktigt rolig liten tant så det kommer nog bjudas på en del skratt.

Men nu, åter till redovisningsboken. Det är dags att börja plugga igen!

Jättebra TV-serie som börjat nu! Lite töntig och inget genusperspektiv men jag gillar den. Den är liksom lite kryddig...

Och på tal om filmer. Visste ni att Katniss i filmen Hungergames är från våra hoods... Asså inte själva skådespelerskan, utan karaktären hon spelar. District 12 representerar Appalachian området, och vi bor mitt i det. Cooooooool!! En anna Coooooool grej som inte har med film att göra är att snubben som gjorde sista TD i Super Bowl Finalen var och lirade lite på våran skola för några veckor sedan. Jag glömde att säga det till er men nu när jag började prata om alla coooooola saker så kom jag på det. Jag är sååååå Cooooooool. Och inte nog med det, den här Cooooooooola bruden kommer snart hem!!!!

WIIIIIIIIIIIEEEEE!!

När någonting väldigt osannolikt händer så tänker jag (och många andra) "Hur stor var chansen att det här skulle hända just nu..?" Ett simpelt exempel är när jag och Sebastian åker till skolan på morgonen. När vi kommer ut ur dörren så finns det inte en enda bil så långt ögat når. Men så fort vi sätter oss i bilen och ska svänga ut från parkeringen så kommer det fyra bilar på raken och vi kommer ingen vart. Då börjar jag fundera i banor som "tänk om vi hade lämnat lägenheten en minut tidigare, då hade vi hunnit åka innan bilarna kommit" eller "tänk vad lustigt, att vi alla lämnade våra hem i den sekund som gjorde att vi alla hamnade på exakt samma ställe just när vi skulle börja köra."

Varje gång jag tänker på sannolikhet får jag magkatarr. För säg så här, sannolikheten att du skulle få en sexa varje gång du kastar en tärning i restenav ditt liv är ju fruktansvärt osannolikt. Säg nu att du skulle få en billion om du lyckades, hade du ens tyckt att det var värt ett försök?? Frågan är ju om det ens kan hända... Men det kan det ju, fast för varje kast känns det ju som om sannolikheten minskar lite. Men ändå, vid varje kast har du ju lika stor chans som vid det förra.

Vart vill jag nu komma med det här... Jo, tro det eller ej, man jag har en ganska fin avslutning på den här tanken. Tänk om du nu skulle byta ut tärningskast mot riktiga vardagliga händelser och den eftertraktade billionen med din egna födelse. FÖRSTÅR ni då hur jävla osannolikt det egentligen är för just mig att just jag sitter här och skriver precis nu?? Tänk vad många tärningskast som måste ha blivit exakt det dom blev för att just jag skulle sitta här.

Tänk om mina farmor och farfar inte hade haft det där samlaget som skapade just min pappa, utan väntat en dag eller två. Då hade ju inte jag suttit här, inte min pappa heller. Och tänk då alla andra förfäder som valde att para sig precis vid tättans tidpunkt så att jag skulle få sitta här idag.

Fick någon mer magkatarr nu eller... Jag tycker inte att det är det minsta konstigt att jag har sömnproblem! För den här tanken kan man ju spinna vidare på huuuuur långt som helst. Tänk om något barnbarnsbarn till mig i framtiden kommer sitta och tänka precis som mig? Alla saker jag väljer att göra idag bestämmer ju i princip vem som kommer sitta där 200 år från och med nu och tänka på oss som levde idag. Och tänk, varje dag som jag väljer att inte skaffa barn med Sebastian, tar jag bort chansen till ett liv för miljontals möjliga små bebisar. Men den dagen vi verkligen bestämmer oss kommer ju att skänka evig tacksamhet till den som faktiskt får chansen att joina jorde-livs-clubben.

Så som ett litet avslut på det hela, tack alla miljontals människor som har gjort precis det dom har gjort så jag får sitta här idag. TACK!

så äter jag lite rivet äpple med kanel och kollar på "Dogs 101" på Animal Planet.



Måste bara berätta om igår och vilken lustig sak som hände mig. Just nu cyklar jag i stort sett till skolan varje dag eftersom mitt och Sebastians schema inte överensstämmer så bra för stunden. Och då är jag snäll tycker jag som låter honom ta bilen så han slipper trötta ut sig innan träningen.

Hur som helst, igår cyklade jag precis som vanligt. Hade nya favoritlåten i öronen... "Fun - One Foot" och var en liten gnutta sen så jag trampade på lite extra. Framför mig ser jag att det håller på att slå om från grönt till rött men jag ökar lite extra för att hinna med. Dessvärre upptäcker jag att min cykel är på tok för långsam så jag tvingas tvärnita i sist sekund. 

När man tvärnitar sådär så lägger man mycket tyngd på själva styret för att få balans. Dessutom har min cykel ingen handbroms, utan bara sexiga bakåtbromsar, vilket bidrar till att jag möjligtvis lutar mit lite extra mot styret när benen börjar bli trött. Helt utan förvarning så ger hela styret vika och böjs ner när jag lutar mig på det. En hemsk upplevelse då jag dyker framåt utan kontroll. Mina händer hålller krampaktigt fast i hantagen som vid det här laget befinner sig nere vid vaderna och det måste ha sett fruktansvärt lustigt ut! Som att cykla med en enorm kutrygg liksom...

Jag lyckades dock få stopp på den skenande cykeln och allt slutade lyckligt. Jag kom i tid till lektionen trots rödljuset, men hela vägen hem fick jag luta mig bakåt på cykeln för att undvika en onödig favorit i repris.

Idag blir det ingen Rugby för mig. Lite ledsamt med tanke på att jag gillar Rugby träningarna. Men jag hade alldeles totalt fullständigt glömt bort att vi har Macroekonomi-prov ikväll så det blir till att sitta hemma och läsa fram tills dess. TUR att man är aktiv på lektionerna, annars hade det varit mycket att ta in på några timmar. Men det ska nog gå bra det här. Första gången jag har glömt något sådan här. Får mig att känna mig väldigt oansvarig faktiskt. Haha, mår dåligt. Lovar mig själv nu att det aldrig ska hända igen, ALDRIG!!! Måste börja använda min kalender igen känner jag.

Sen har vi bakesale idag och imon också, för att få in lite pengar till vårat kära lag så vi kan spela matcher. I två dagar nu har vi bakat och förberett så hoppas att vi får in lite pengar nu också. Pengar gillar vi.... Maha!

Det är en annorlunda kännsla som kommer över en när man är på väg hem, som att vara 6 år igen och räkna ner till julafton. Mycket går igenom huvudet på en och man hoppas att allt ska vara som vanligt fast att man vet att så är inte fallet. Men herregud vad skönt det kommer bli, solsemester i Thailand släng dig i väggen!
Bara tanken på att ha sovmorgon till 9 draget, mammas mat och kunna sitta halvnaken ute i trädgården med en kopp löfbergs gör att man blir helt tossig i hela kroppen, vad mer kan man önska sig?

Men först så är det tre veckor av tidiga morgonar, skolarbeten upp till öronen och träningar tills man spyr!
Ibland önskar man allt att man kunde hoppa över vissa dagar...
Tack för mig!

Jag har haft jätteproblem med mitt hår och min hårbottnen sedans jag flyttade hit. Jag tror att det är vattenskillnaden som gör det och jag har kännt mig helt hjälplös. Det kliar som satan och håret är tort som hö. Jag kliar tillbaka så jag får skorpor och till slut, när jag inte orkar mer så lägger jag mig ner och gråter samtidigt som jag skirker att jag vill hem till mamma och pappa.

Min underbara pojkvän, omtänksam som alltid sa att när han bodde här sist och hade långt hår så använde han ett speciellt schampo som han tyckte var jättebra. What the hell tänkte jag, det kan ju inte bli sämre. Och eftersom det bara kostade 3 små dollar så åkte det ner i korgen.

Jag har inte ångrat mig en endaste gång och håret känns som nytt. Nästan ett mirakel men det kliar ändå lite ibland. Ska bli skönt att få komma hem och ta en svennedusch igen. Bara några ynka veckor kvar...

Wihoo, ikväll ska jag och Lulu på sofistikerad pianokonsert. Föreställninen heter Oh what a piano can do och jag har massa höga förväntningar. Funderar på att ta med kameran och ta lite foton men jag blir alltid så osäker. Får man ta kort på sådana föreställningar och för det andra, kameran är ju så stor att jag mer än oftast blir generad bara jag tar upp den ur väskan. Får se hur jag gör men hur som haver. Här får ni en snodd bild från das Googel att titta på så länge. Det är Huntingtsons alldeles egna teater, Keith-Albee. FinFin!!

Vet ni när Sebastian lämnade hemmet imorse..? Dum fråga, hur skulle ni kunna veta det.
Kvart över elva lämnade jag av honom vid fotbollsstadion. Så för att följa upp med ännu en dum fråga. Vet ni vad klockan är nu!!!! Den är tio i sex i skrivande stund. När hade de tänkt att släppa ut dem igen. Kommer jag någonsin få se Sebastian igen. Nej usch, tänk om det har hänt något... Står jag ens som kontaktperson för honom?? Det ska jag se till att jag gör så fort han kommer hem. Han är säkert jättehungrig också. Dags att börja hacka lök kanske.



Nästa gång dom läktarna är fulla så kommer nog varenda nagel på mina fingrar vara borta eller deformerade på ett eller annat vis...

Det här har jag lovat länge nu, lite bilder på lägenheten våran. Det är lite underligt hur det här har utvecklats. När vi först kom hit så bodde både jag och Sebastian på skolan. Det kändes ju inte riktigt som ens egna plats och man kom aldrig riktigt till ro. Om någon frågade så svarade man lite mer i stil med att "Jag pluggar i USA".

Men nu när vi har våran alldeles egna lägenhet så känns det mer som om vi inte bara pluggar i USA, vi bor i USA. Alla våra saker finns här och jag kan ju erkänna att när jag kommer hem i sommar så kommer jag nog att längta tillbaka till våran lilla lya lite. Det börjar ju kännas lite mer som hemma här. Även om jag saknar alla er där hemma mer än någonsin. Men nu är det bara lite drygt en månad kvar tills jag kommer hem och vädret är fint, så jag överlever ett tag till!!



Haha, det är till och med första gången jag ser bilderna såhär sida vid sida. Jisses vilken skillnad det blev. Vi har lagt ner hur mycket tid som helst för att få det såhär mysigt. För att få väggarna vita har vi, hör och häpna, använt vitt klisterpapper som tapet. Eftersom vi inte fick måla eller tapetsera de elakt fula furuväggarna så kom vi på att om vi täcker för dem med något som går att ta bort utan svårigheter så borde det ju gå bra. Det är verkligen som dag och natt...

Det börjar bli varmt här borta nu. Förra veckan kom vi upp i inte mindre än 31 grader, och det är bara början. Förra sommaren var det vissa dagar som kom upp i 45 grader. Våran kanin börjar tycka att det är lite jobbigt och försöker svalka sig lite. Trycker lillmagen mot den kalla plasten i buren. Det roliga är att hon själv har rensat bort allt strö från den här delan enbart för detta. Hon är lite go hon.



Jag och Sebastian tyckte ändå lite synd om lillen så vi tog med henne till kanin-spat där hon fick lite kloklipp och is bad. Hon gjorde inte som andra kaniner. Drabbas av panik och självdör... Ne, våran lille bebbe fattade vinken ganska snabbt och la sig tillrätta igen för fortsatt myyyyyys. Vi gillar henne!



Ja, där är vårat badkar, och ja, det är väldigt rosa. Men vi gillar det också!!!

Om en Amerikans tjej räcker upp handen under lektionen och säger.
"Det här är säkert en jättedum fråga men..."

DÅ kan du vara säker på att just den frågan kommer att vara det dummaste du någonsin hört, någonsin. Den kommer vara så fruktansvärt irrelevant att du bara vill ställa dig upp och skrika av irritation. Det där med att visa respekt gentemot andra har ju en gräns känner jag.

Det var förra veckan under våran Visual Arts lektion. Syftet är att du ska lära dig olika begrepp och termer så att du kan analysera budskap och sådana saker när det kommer till bilder och filmer, etc. Vi håller just på att diskutera linjer och betoning omkring Pieter Bruegels målning "Hunters in the Snow." Man pratar lite allmänt om hur färger och linjer hjälper atristen att lägga fokus på olika objekt i bilden och hur det påverkar dig som tittar på den och budskapet med själv målningen. DÅ, helt plötsligt kommer den! Handen kryper långsamt upp och läraren stannar upp i sin föreläsning. Alla riktar sina blickar mott tjejen på andra raden som tydligen har något viktigt att säga, trots att läraren inte ställt några frågor. DÅ kommer det andra kännetecknet för inkommande idiotisk fråga. "Det här kanske är den dum fråga MEEEEEN..... Varför har de så många hundar på bilden, vad ska de göra med alla hundar???

Jag ville bara sjunka genom golvet, transformeras till något osynligt och bara gå därifrån. Vad har antalet hundar med ämnet att göra över huvud taget, och dessutom, tavlan heter HUNTERS in the Snow!!!! Jag skrattade så mycket inombords att det var svårt att hålla det för sig själv. Våran lärare ska ju ha så mycket beröm för att hon tog frågan på allvar och faktiskt svarade på ett respektfullt sett. Men det är ju helt sinnesjukt vad konstiga människor det finns.

Här är bilden... källa