När någonting väldigt osannolikt händer så tänker jag (och många andra) "Hur stor var chansen att det här skulle hända just nu..?" Ett simpelt exempel är när jag och Sebastian åker till skolan på morgonen. När vi kommer ut ur dörren så finns det inte en enda bil så långt ögat når. Men så fort vi sätter oss i bilen och ska svänga ut från parkeringen så kommer det fyra bilar på raken och vi kommer ingen vart. Då börjar jag fundera i banor som "tänk om vi hade lämnat lägenheten en minut tidigare, då hade vi hunnit åka innan bilarna kommit" eller "tänk vad lustigt, att vi alla lämnade våra hem i den sekund som gjorde att vi alla hamnade på exakt samma ställe just när vi skulle börja köra."

Varje gång jag tänker på sannolikhet får jag magkatarr. För säg så här, sannolikheten att du skulle få en sexa varje gång du kastar en tärning i restenav ditt liv är ju fruktansvärt osannolikt. Säg nu att du skulle få en billion om du lyckades, hade du ens tyckt att det var värt ett försök?? Frågan är ju om det ens kan hända... Men det kan det ju, fast för varje kast känns det ju som om sannolikheten minskar lite. Men ändå, vid varje kast har du ju lika stor chans som vid det förra.

Vart vill jag nu komma med det här... Jo, tro det eller ej, man jag har en ganska fin avslutning på den här tanken. Tänk om du nu skulle byta ut tärningskast mot riktiga vardagliga händelser och den eftertraktade billionen med din egna födelse. FÖRSTÅR ni då hur jävla osannolikt det egentligen är för just mig att just jag sitter här och skriver precis nu?? Tänk vad många tärningskast som måste ha blivit exakt det dom blev för att just jag skulle sitta här.

Tänk om mina farmor och farfar inte hade haft det där samlaget som skapade just min pappa, utan väntat en dag eller två. Då hade ju inte jag suttit här, inte min pappa heller. Och tänk då alla andra förfäder som valde att para sig precis vid tättans tidpunkt så att jag skulle få sitta här idag.

Fick någon mer magkatarr nu eller... Jag tycker inte att det är det minsta konstigt att jag har sömnproblem! För den här tanken kan man ju spinna vidare på huuuuur långt som helst. Tänk om något barnbarnsbarn till mig i framtiden kommer sitta och tänka precis som mig? Alla saker jag väljer att göra idag bestämmer ju i princip vem som kommer sitta där 200 år från och med nu och tänka på oss som levde idag. Och tänk, varje dag som jag väljer att inte skaffa barn med Sebastian, tar jag bort chansen till ett liv för miljontals möjliga små bebisar. Men den dagen vi verkligen bestämmer oss kommer ju att skänka evig tacksamhet till den som faktiskt får chansen att joina jorde-livs-clubben.

Så som ett litet avslut på det hela, tack alla miljontals människor som har gjort precis det dom har gjort så jag får sitta här idag. TACK!