Grattis på Födelsedagen! <3

Idag firar vi två år, jag och Sebastian. Tiden har gått så enormt fort och herre vilka förändringar vi har gått igenom under den här tiden. Vi har tagit oss från Sverige till USA, från distansörhållande till att leva tillsammans med varandra dygnet runt. Min kärlek till Dig bara växer och växer och utan dig vid min sida skulle allt kännas hopplöst. Jag är så stolt över dig och allt du går igenom just nu, utan någon som kramar om dig på kvällarna. Men om två veckor är jag tillbaka i USA och kan peppa dig var eviga dag. Vi är bäst du och jag, det är vi mot världen.

"Om du kysste mig för sista gången
Ta då mitt hjärta med dig när du går
Håll det mot ditt egna
Så ska du få se att det fortfarande slår"

(en stycke som står på baksidan av ett fotografi som Sebastian fick av mig precis efter att vi blivit tillsammans)









Skönt att man kan ha höga klackar och ändå vara en halvmeter kortare...

Det är inte vanliga glada Cappi som väcker oss varje morgon längre. Över en natt gick han från en glad och livlig nioåring till en trött och hängig vovve på femton år. Vi var helt säkra på att det var borelia och att allt skulle bli bra så fort han fått medicin för det. Men det var inte borelia och nu kanske inte allt blir bra igen.

Förra helgen märkte vi att Cappi inte kunde gå, han var lealös i bakbenen och ramlade titt som tätt. Han hade ingen livslust kvar och log bara och sov hela tiden. Tanken slog oss att borelia har samma symptom och vi åkte till veterinären för att undersöka honom. De kunde inte hitta något fel på honom och testsvaren skulle ta minst tre dagar. Vi fick tabletter för borelia i alla fall och började behandla. Men inget blev bättre...

I onsdags så åkte vi till veterinären igen där de fick gå igenom alla röntgenbilder och blodprov igen. De hittade till slut felet och det var värre än vi hade trott. Cappi hade fått diskbråck mellan 16.e och 17.e kotan. Det som väntade honom var burvila i tre veckor och medicin i 10 dagar. Efter det blir det 6 månader av vila för våran lille gosse. Han kommer aldrig mer få hoppa i sofforna eller gå i trappor. Långa promenader kommer han få ta i framtiden men det blir inga fler joggingturer heller. Det är en sorglig stämning här hemma nu men vi försöker göra livet så mysigt som möjligt för honom. Det känns så overkligt, som att gå från 100 till 0 på en gång. Han som alltid har varit så pigg, busig och aktiv, nu ligger han bara på sin matta och tittar på oss när vi går förbi. Det gör ont i hjärtat när man ser honom så ledsen.

Även om jag inte var hemma på min birthday så klurade min familj ut hur de skulle kunna fira mig i alla fall. De gjorde jordgubbstårta, tände ljus och fyllde huset med kort på mig som liten. Sen tog de kort på allt så nu har jag massa fina bebisbilder i min telefon. De hade ett kort från min första födelsedag och höll upp det framför tårtan med 22 ljus i. Från 1-22 liskom... Det är sorgligt vad tiden går men familjen, den består!

Ni betyder allt för mig!

... och för er som vill veta kan jag tala om att även min andra tattoo har med familjen att göra. Så ni vet! Den lär komma inom kort...

I måndags hade min far sin födelsedag. Det är faktiskt inte hälften så jobbigt att fira sin egna födelsedag utan sin familj än att fira deras födelsedagar utan att kunna krama dem och säga grattis. I present hade jag beställt ett porträtt av Cappi, så även om jag inte var där på morgonen när det var grattis och frukost på sängen så fick han i alla fall ett paket.

♥ Älskar dig pappa och grattis ännu en gång ♥

För det finns bara en för mig...

Jag har världens absolutaste bästaste och finaste familj! Tänker på dem varja dag och har planerat in en ny tattoo, även den med familjemotiv. För när allt kommer omkring så är familjen allt man har... sin gamla, den nya och den som kommer efter det (barnbarnen och allt det där). Men för att få lite extra pepp så finns det lite mål att uppnå innan det nya lilla konstverket får pryda min kropp.

Love to You <3

Låt inte skägget växa sådär igen älskling. Det är inte fint.

Jag har suttit och kollat runt i alla mappar med gamla bilder och filmer. Det finns en mapp som jag alltid fastnar vid och det är "Flick-SM Skövde". Flick-SM, hur gamla var vi då, 15? En sak är i alla fall säker, vi betedde oss inte som vi borde gjort i våran ålder. Men jag kan ändå inte låta bli att få ett brett leende på läpparna när jag ser de här filmerna. Så jag bestämde mig för att göra ett litet klipp med mina favoriter...
Det är ytterst svårt att tro att den här lilla skaran med flickor var bäst i Sverige på handboll, både i sin årskull och den över. Vi vann allt!

Jag kommer alltid älska de här flickorna!

I veckan sa Sebastian att han skulle ta tåget ner till mig idag. Men i fredags ringde han och sa att eftersom skolan börjar på måndag (imorgon) så hinner han inte längre. Han trodde att han började först på onsdag. Även om jag tror honom så finns det en liten del av mig som fortfarande sitter och väntar på att han ska dyka upp här utanför huset... Som en överraskning. Jag brukar ju överraska honom ibland genom att bara komma upp till Karstad utan att han vet det.

På hans födelsedag satte jag mig i bilen klockan tre på natten för att köra tre timmar upp till lilla Alster. Allt bara för att kunna gratta honom på morgonen klockan sex innan han gick till skolan. Köpte med mig färskt bröd, wienerbröd och vaniljhjärtan. Sen när han gick till skolan så slocknade jag som en stock och sov tills han kom hem igen.

Så om jag hoppas riktigt mycket kanske han bara står där helt plötsligt...

Hell, a.k.a Helena åker till Australien imorgon. Så till hennes ära samlades vi idag för lite tacos och adjösägande hemma hos henne. Återigen kommer vi tappa en av gängets medlemmar till landet down-under. I samma veva som Paula kommit hem från samma land så lämnar Helena oss för att möta samma öde. Hon grät lite men på det stora hela så var det en fin kväll med de allra bästa vännerna.

Nu när Helena åker så kan jag naturligtvis inte låta bli att tänka på den dagen då det kommer bli dags för mig och Sebastian att säga adjöss till alla här hemma. Jag kan redan föreställa mig ångesten och saknaden jag kommer att känna. Men man lever bara en gång och man kan inte dö nyfiken, Gud förbjude... Så än så länge har jag inte ångrat mig. I almanackan står det fortfarande AVRESA: USA och lika mycket som jag kommer sakna Sverige, lika mycket längtar jag tillbaka dit just nu.

Men fram tills dess får mina tankar gå till Helena och jag hoppas att hennes resa går så bra som den kan gå!

Vi har en hund, hunden heter Cappi a.k.a Al Capone. Det är inte hunden i sig som är ett problem, vi älskar Cappi. Men det är jobbigt att åka bil med honom. Särskilt i nyare bilar med bältestvång. Ni vet de där bilarna som piper så fort ingen har bälte på sig.

Eftersom Cappi vägrar att sitta i bagaget så sitter han i passagerarsätet när vi åker bil. Inte heller det är något problem eftersom han bara sitter där och tittar ut genom fönstret. Problemet är att han väger 5,1 kg och viktgränsen för säkerhetsbälten går vid 5 kg. Det börjar alltså pipa när hunden sätter sig ner i sätet. Bilen talar om att Cappi måste ha bälte på sig, men hur ska jag kunna förklara det för honom...?



Han är dock världens bästa hund. Riktigt fulsöt med ett blåst uttryck i ansiktet. Precis som om han aldrig förstår någonting, men det gör han. Har ni sett Copps, när polisen försöker lära hunden "kanin". Cappi kan "kanin", och bara därför är han bäst!